Det är tomt. Blicken är tom. Man går runt som en zombie.

Säsongen är över. Det går inte ens att sätta ord på det.

Färjestad är som en familjemedlem, och när säsongen tar slut blir det alltid en tomhet. Men när den infaller såhär tidigt är det värre än när man förlorar en final.

Förhoppningsvis är det här fiaskot en början på något nytt och väldigt, väldigt bra.

 

Men just nu är det svårt att se något positivt i vardagen.

 

Mina grönvita vänner kommer jag förhoppningsvis att träffa ändå, det är en magisk kontakt man har fått med så många härliga personer genom hockeyn och det är jag fantastiskt glad över.

 

På återhörande.