För sju år sedan vann Milan sin sjunde titel i Champions League. Igår vinkade Milan adjö till samma prestigefyllda turnering, kanske för sista gången på väldigt länge.

 

Jag ska börja med att klargöra en sak. Att dagens Milan förlorar mot dagens Atletico Madrid är ingen skräll, långt därifrån. Ta bara det faktum att Daniele Bonera är en startspelare i dagens Milan. Det säger en hel del.

Milans fall från världsfotbollens höjder började inte igår. Det fallet har börjat för längesen.

För bara några säsonger sedan kunde Milan skryta med Serie A:s bästa mittbackspar i Thiago Silva och en gammal men fortfarande kompetent Alessandro Nesta. Sedan den dagen då Silva såldes till PSG har inte Milan haft något mittbackspar överhuvudtaget. Det har nästan alltid varit olika spelare som kamperat ihop på de två enskilt kanske viktigaste positionerna i ett fotbollslag. Det har varit Philippe Mexes, Christian Zapata, Cristian Zaccardo, Matias Silvestre, Adil Rami och alltför ofta denne Daniele Bonera. Det är inga namn man vinner titlar med, om man säger så.

Men problemet finns inte bara i den söndertrasade rödsvarta backlinjen som en gång i tiden stod så stolt på San Siros gräsmatta. Det stora problemet sitter i själva huvudet, i Milans hjärna. Silvio Berlusconi och Adriano Galliani har vunnit fler titlar tillsammans i Milan än de flesta andra kan drömma om. De är väl medvetna om detta själva och drar sig inte för att påpeka detta i såväl goda som svåra stunder. Det problem som Milan har idag är dock så okomplicerat att det knappast krävs någon hjärnkirurg för att åtgärda. Berlusconi och Galliani är för gamla för dagens fotboll. De klarar inte av det längre.

De två herrarna verkar tänka ungefär lika långsiktigt som en genomsnittlig deltagare i Lyxfällan. Då menar jag inte att Galliani springer runt med Berlusconis plånbok och slänger pengar omkring sig, tvärtom. Milans ledning är väldigt duktiga på att hålla i pengarna, om man ser till rena transfersummor. Vad de däremot inte verkar förstå är att det är svårt att nå toppen om man enbart värvar medelmåttor på fri transfer och sen ger dem alldeles för feta kontrakt.

Varför inte? För det första så är medelmåttor alltid medelmåttor. De duger helt enkelt inte. För det andra är det väldigt svårt att göra sig av med dem när man väl upptäcker att de inte duger. Vem vill köpa en medelmåtta och matcha dennes alltför höga lön? Vilken medelmåtta vill flytta och gå ner i lön? Svaret på båda frågorna är i 99 % av fallen: ingen.

Att tvingas ha en i sammanhanget tajt budget kan alla förstå, speciellt med Financial Fair Play runt hörnet. Men de pengar man faktiskt har måste användas på ett förnuftigare sätt, och där är Berlusconi och Galliani ytterst ansvariga. Galliani kan inte hitta unga lovande spelare, det har aldrig varit hans specialitet. I de fall Milan har värvat någon anonym spelare som sedan växt ut till en storstjärna är det allt som oftast någon som varit tvungen att övertyga Galliani.

Gallianis grej är istället etablerade stjärnor som är gratis och som allra helst ska ha sett sina bästa dagar. Se bara på dagens Kaká och Michael Essien.

För Milan och dess supportrar har den här säsongen varit en mardröm. En av ljusglimtarna var före jul när Galliani helt plötsligt gick ut i media och sa att han efter knappa 30 år i klubben slutar sin tjänst med omedelbar verkan. Många blev förstås ledsna när de insåg att en era därmed gick i graven, med all rätt. Det Galliani har gjort för Milan skojar man inte bort. Men de med förståndet intakt som följt Milan de senaste åren såg det som en skänk från ovan. Äntligen skulle man få in nytt blod och nya idéer.

Dagen efter gick Berlusconi ut och sa att Galliani inte får sluta, han betyder för mycket för klubben. Så blev det också, och de mörka molnen hopade sig återigen över Milano.

Ingen vet riktigt vad som kommer hända i framtiden. Många tror att Gallianis tid i Milan tar slut i sommar, men man kan aldrig vara riktigt säker. Ersättaren Sean Sogliano har ryktats vara klar för Milan men den senaste tiden har det pratats om att Hellas Veronas nuvarande sportchef kanske ändå inte vill till den rödsvarta klubben. Det vore ett tufft slag för Milan om man inte lyckas locka över den framgångsrike sportchefen som bevisligen kan uträtta stora saker med en mindre budget. Samtidigt ska man komma ihåg att Galliani kan bli kvar även om Sogliano kommer då de på pappret inte har exakt samma roll, och skulle det vara så förstår jag varför den gode Sean inte är så sugen. Så länge både Berlusconi och Galliani finns kvar i Milan finns det ingen annan som får ta över ratten. Då får man snällt sitta på passagerarstolen och ge tips och råd, som i slutändan ändå inte betyder någonting. Titta bara på den sportchef som varit verksam i Milan under hela Berlusconis och Gallianis tid i klubben. Han slutade i januari. Vet ni ens vad han heter? Nej, det var det jag tänkte. Ariedo Braida levde ett arbetsliv i skymundan av de stora höjdarna.

I sommar krävs en radikal förändring i Milans ledning och i klubbens sätt att tänka. Annars kommer de mörka molnen fortsatt hopa sig över den norditalienska staden.

Jag vågar lova en sak. Det kommer dröja många år innan Milans lagkapten lyfter Champions League-pokalen mot himlen igen.