Jaha, kära vänner, då var vi här igen. När jag skriver det här har jag inte sett en fotbollsmatch på nära 48 timmar, vilket nästan känns sjukt. Det senaste fotbollsmålet jag såg gjordes av Julian Green. Det målet gjorde han på Arena Fonte Nova i Salvador. Nu är han någon helt annanstans, troligtvis på någon sandstrand ganska långt från dig.

Själv sitter jag inte på sandstranden, även om jag gärna skulle vilja. Jag sitter här med datorn i famnen, ackompanjerad av ett svenskt skyfall på andra sidan fönstret. Och visst, det vore väl okej om jag nu kunde knäppa på SVT eller TV4 för att lyssna till Frändén, Brandao, Backe eller Lundh. Men det får jag vänta med, tills imorgon.

De tre första kvartsfinalerna är av helt magiska proportioner. Tyskland mot Frankrike. Brasilien mot Colombia. Argentina mot Belgien. Sen avslutas kalaset på lördag kväll med Holland mot Costa Rica, men även det blir en läckerbit i dessa tider. Men allt är inte frid och fröjd. Det råkar nämligen vara så att fredagen den 4 juli klockan 18.25 inte bara innebär att vi börjar närma oss en halvtimme in i slaget mellan grannländerna Tyskland och Frankrike. Nej, det råkar nämligen vara på det viset att ett flygplan anländer en mellansvensk flygplats just det klockslaget med för mig värdefullt gods. Och även om jag vant mig vid att tillbringa en hel del tid i den här soffan under de senaste tre veckorna (tänk att det idag gått tre veckor sen premiären mellan Brasilien och Kroatien) så har jag faktiskt ingen lust att även tillbringa natten där. Så, de sura äpplena är till för att bitas i.

Men, låt oss ögna igenom de framförvarande kvartsfinalerna. Jag har en del att säga. Som vanligt är min vinnare skriven med fet stil.

Tyskland – Frankrike

Tyskland fortsätter att tugga i sig lag efter lag. De imponerar inte nämnvärt, men de vinner. Tyskarna har alltså tagit medalj i de tre senaste mästerskapen. 2002 förlorade de finalen mot Brasilien. 2006 och 2010 tog de brons. Så, ärligt talat. Vad talar för att deras resa nu ska ta stopp här? Jag räknar kallt med att tyskarna bara blir bättre och bättre ju längre turneringen lider, och jag tror att de löser även detta franska hinder.

Frankrike är däremot ett lag som tagit många med storm. De har gjort mål, de har spelat snabbt och fyndigt. Men, och det här är ett ganska stort men. Än så länge har de inte mött något topplag. Å andra sidan, har Tyskland gjort det? Hur som helst tror jag att det här blir en jämn holmgång mellan två grannländer som har sin historia. Jag har dock svårt att se hur detta Frankrike ska kunna rubba Tyskland. Lyckas de är jag den förste (nåja) att gratulera.

Brasilien – Colombia

Oj, vad mycket skit detta brasilianska landslag har fått. De filmar. De har domarna på sin sida. De har hela FIFA på sin sida. De förtjänade inte att vinna mot Chile osv. osv. Jag skulle snarare vilja säga att detta brasilianska landslag har gjort allting rätt, eftersom de hittills vunnit varenda match och fortfarande finns kvar i turneringen. Många skriver om den press som finns på Brasilien och många av läsarna tror sig säkert förstå den. Men jag lovar er att ingen av oss har den blekaste aning om vilken press de 23 spelarna och Luiz Felipe Scolari har på sina axlar. Brassarna har gjort allt det nödvändiga hittills, och fortsätter de med det kommer allt sluta med en stor fest nästa helg.

Colombia. Los Cafeteros. Förlorarnas förlorare. Ett stort land med stora mängder av både stolthet och skam. Ett landslag som aldrig lyckats trots den kvalitet som funnits. De har alltid lämnat sitt land och folk med besvikelsen som inneboende. Är 2014 året då de reser sig? Colombia har imponerat något enormt och spelat VM:s klart bästa och mest underhållande fotboll. James Rodriguez (döpt efter den store Bond, James Bond) har varit turneringens kung och har ökat sitt värde något extremt, trots att han köptes till Monaco för ca €40 miljoner. Jag vill dock lyfta fram en annan kung. Mario Yepes. VM-debut som en 38-årig föredetting. Han lämnade Milan förra sommaren för att få speltid i Atalanta, speltid som han ansåg sig behöva för att få följa med till VM. Till Brasilien kom han, och han har varit bländande. Nu blir motståndet bara tuffare, men klarar sig Yepes och hans lagkamrater förbi det här hindret då sticker jag ut hakan och lovar en sak. Då vinner Colombia guld.

 

Argentina – Belgien

Ännu ett lag som inte har imponerat men trots det vunnit. I Argentinas fall gäller det kanske ännu mer än i Tysklands och Brasiliens. Den enda anledningen till att laget fortfarande är här, kvar i turneringen, stavas Lionel Messi. Den killen verkar ha bestämt sig för att detta är det VM-slutspelet då han till slut tar steget upp på toppen, förbi Maradona och Pelé. Han har fortfarande en bit att vandra, men Belgien nu och troligtvis Holland sen är inte övermänskligt för detta argentinska landslag. Men, då gäller det att prestera, och det räcker nog inte med att bara en spelare gör det.

Det här börjar bli tröttsamt, men inte heller Belgien har imponerat hittills. Ändå har de gjort alldeles tillräckligt, och tränare Marc Wilmots har växt fram som en enda stor geniknöl under denna sommar. Det verkar som att i stort sett varenda byte som Wilmots gör får matchen att vicka över till belgarnas sida. I mitt senaste inlägg, inför åttondelarna, skrev jag att det var viktigt att Romelu Lukaku kom igång. Han byttes inte in förrän i förlängningen mot USA, men i samma förlängning hade han ett mål och en assist. Det var möjligt att i direktsändning se hur all världens vikt föll av den unge anfallarens axlar. Nu blir han farlig.

Holland – Costa Rica

Holland lyckades till slut klättra över den mexikanska muren, trots mitt lilla Mexiko-tips. Men det var verkligen på håret för den holländska totalfotbollen, som den nu återigen har kallats. Jag tycker inte att den där offensiva fotbollen märktes i åttondelen, men kanske kan det skyllas på det varma vädret. Jag är dock fortsatt tveksam till detta Holland, men nu har de ju fått en sådan trevlig lottning att det ska mycket till för att de ska misslyckas nå medaljmatcherna.

Costa Rica har charmat världen. Man skulle ju vilja vara där nu. Få vara med på den resan de går igenom där på hemmaplan. Vilken fest det ska vara. Festen på fotbollsplanen kommer däremot ta slut på lördag kväll, men jag räknar med att festen på Costa Rica kommer fortsätta sommaren lång. Det är de värda.

 

Där har ni nu återigen mina tankar kring det hela. Nu är det bara att hugga tag i tangentbordet och dela med er av era egna.