Ni har ju vid det här laget förstått att Serie A och italiensk fotboll är en av sakerna i denna värld som jag tycker allra bäst om. Ni vet också att det om knappa två månader är avspark i årets största sporthändelse (OS i Sotji får ursäkta), fotbolls-VM i Brasilien.

I och med det tycker jag att det är läge att vi tar en titt på en spelare vars karriärval var långt ifrån självklart, men som av allt att döma återigen kommer representera sitt land i sommarens världsmästerskap. Han kan då titulera sig trefaldig VM-spelare, och viktigast av allt, världsmästare.

Det var långtifrån solklart att han skulle bli fotbollsspelare. Det fanns andra intressen som lockade hans intellektuella mer än vad en rund boll och elva svettiga motståndare gjorde. Han, till skillnad från många andra, tyckte om att gå till skolan och få lära sig saker. Han kunde sitta ner i det välbärgade hemmet och njuta av en bra bok och låta sig hänföras av gammal klassisk musik när hans jämnåriga var ute på stan och och lekte rövare och tog några cigg.

Han var på många sätt en annorlunda pojke där uppe i norr i den lilla staden Biella, men det var en viss talang som särskiljde honom lite extra. Han var en jäkel på att sparka boll, och de flesta gånger han gjorde det slutade det med att samma boll fick hämtas ur nätmaskorna av motståndarmålvakten.

Den talangen blev den han satsade på, även om han mycket väl kunnat bli läkare istället. Men det var något med att uppträda framför stora folkmassor och bli överöst av deras kärlek de många gånger han gjorde mål som blev avgörande för hans karriärval.

Som 17-åring debuterade han i Serie A med det norditalienska laget Piacenza. Det blev hela 17 matcher och tre mål för ynglingen under hans debutsäsong innan det bar av till det något mer hetlevrade och ofta politiskt inkorrekta Verona. Över två säsonger spelade han 39 matcher och gjorde totalt fem mål, och utöver detta lyckades han även köra ner sin bil i floden Sile.

2002 köptes han av Parma och under sin andra säsong var det dags för det stora genombrottet när han slog igenom med dunder och brak och smällde in 23 mål i Serie A, något som gav honom en andraplats i skytteligan. Även året efter gjorde han 23 mål, och under sina tre säsonger i Parma lyckades han göra totalt 50 mål på 96 matcher.

Därefter var det dags att ta klivet ut på den riktigt stora scenen, ut på fotbollens egen La Scala. Han värvades av Milan och skulle bli deras nästa stora skyttekung, men under sina tre år där kände han sig aldrig riktigt hemma och supportrarna tog honom aldrig till sina hjärtan. Det var en tung tid, men man ska alltid komma ihåg att han faktiskt gjorde 36 mål på 94 matcher (0,38 mål/match), något som i viss mån skulle kunna jämföras med den högt älskade Filippo Inzaghis målskörd på 73 baljor på 202 matcher (0,35 mål/match). Det kanske är en haltande jämförelse, men ändock en jämförelse.

Han skulle återigen hitta ljuset i tunneln i renässansens Florens tillsammans med sin före detta tränare Cesare Prandelli, när han under sina fyra år med Viola mäktade med 48 mål. Detta gjorde honom också till den yngste spelaren som nått 100 Serie A-mål. Inte illa pinkat för en spelare som ofta fått mycket skit, många gånger oförtjänt.

Under de sista säsongerna i Fiorentina gick det dock ganska tungt och i januari 2012 flyttade han närmare sitt barndomshem. Han skrev på för fyra år med Ligurien-klubben Genoa, men även den första våren i hamnstaden var relativt motig. Det blev fyra mål hos il Grifone innan det under sommaren blev dags för ytterligare en flytt under mercatons sista dag.

Sommaren 2012 lånades han ut till Bologna, där han gjorde succé med 13 mål under säsongen. Inför den här säsongen kallades han tillbaka till Italiens äldsta fotbollsklubb, Genoa, och målproduktionen håller i sig än. Hittills den här säsongen har det blivit 13 mål, och många ser hans plats i sommarens italienska VM-trupp som given. Det skadar inte att förbundskapten Prandelli har ett väldigt gott öga till sin gamle adept.

Han är inte som alla andra. Han tycker fortfarande mer om en bra bok och klassisk musik än “tuffa” tatueringar och galna frisyrer. Han är utan någon större tvekan en av de mest intelligenta fotbollsspelarna som finns där ute, och jag tycker vi ska vara väldigt glada över att Alberto Gilardino valde fotbollen framför läkaryrket. Eller vad säger ni?

Benvenuto al mondiale, il professore!