16 juni 2016
Ett blågult dygn i Paris
Tidig måndag morgon. Ut till Arlanda och ta flyget till Paris. Se alla stackare som väntade på att SAS-strejken skulle ta slut. Tur var så hade vi annat flygbolag bokat så vi kom iväg.
En stad som pulserar. Ett ansikte för multikulti. Dofter och smaker som sitter kvar i kroppen. Paris. Det första vi gjorde var att åka till hotellet, lämna väskan och sen var det bara att vända om till arenan. Den svettigaste, mest trånga tunnelbaneresan senare uppenbarade sig Stade de France, i Saint-Denis.
Ett hav av blågula och gröna fans. Stark öllukt och skräniga mansröster som skrålar. “You’re shit but your birds are fit.” Tack Irland. Redo för matchdags.
Vi satt på långsidan nära svängen till svenska klacken, i höjd med offside linjen vid svenska målet. Vädret var grått, men solens strålar tittade faktiskt fram. Skulle det här gå? Jag hade tippat 2-1 till Sverige. Jag måste säga att det var tippat med mer hjärta än hjärna, och det skulle jag bli varse.
Så här några dagar senare har jag släppt den stora besvikelsen. Jag fick faktiskt se Sverige spela EM på plats i Frankrike. Jag fick se Sverige ta poäng. (1 poäng är ju bättre än 0 poäng.) Jag fick se Zlatan. Live. För första gången. Som jag har längtat. Det var mäktigt.
Däremot så var svenska spelat långt från mäktigt. Det var rätt så uselt. Det såg nervöst ut, ojämnt, icke-harmoniskt, osynkat. Vi ska vara glada att det inte stod 2-0 till Irland efter första halvlek. Det var stolpar som räddade oss, fötter som missade bollen och skott utanför mål. Det vara bara rena rama turen att vi klarade oss från ett fiasko. I andra halvlek så började ju Irland festen med 1-0, och det var ju egentligen bara en tidsfråga. Sen fick Zlatan och laget hjälp av the Irish att jämna ut till 1-1. Blågult tog för sig mycket mer i andra halvlek, men det räckte inte till mer. Som sagt, 1 poäng är bättre än 0, men vi behövde verkligen den vinsten.
Mittfältet kändes lost. I’m sorry Kim, you got to go. Kim var inte i fas alls under matchen, Larsson kan bättre och Lewicki var inte redo för fem öre. I backlinjen gör Granqvist mig nervös, VNL visade sig från en bättre sida och Martin Olsson hämtade upp sig rejält i andra halvlek efter att ha haft en dålig första sådan. Emil Forsberg sprang och kämpade. Det gillas. På topp så var Berg inte vass och Zlatan gjorde så gott han kunde. Han var bra, men det räckte inte. Det blev lite krig och kämparglöd på plan när Guidetti kom in och det kändes uppfriskande. Hoppas verkligen Hamrén startar med Guidetti istället för Berg, och Ekdahl istället för Lewicki imorgon. Nu måste ju något nytt göras.
Jag vet egentligen inte varför jag blir besviken och förvånad. De irländska fansen festade som att de vunnit guld efter matchen. Gator stängdes av och ölen flödade fritt. De sjöng och skrålade. De var fulla och glada. Bra fans. Ett sånt fan vill jag vara. Själv blir jag lack och undrar vad fan jag håller på med som bryr mig så mycket. Vi är väl inte bättre än så här. Men jag vill ju så gärna få uppleva ett ’94-moment igen. Jag vet ändå att Sverige spelar bättre mot bättre lag (läs Italien och Belgien) så jag vill inte ge upp än. Det går bara inte. Imorgon är det fullt krig som gäller. Italienarna ska minsann få sätta pastan och tomatsåsen i halsen. Zlatan har gjort det förut mot dem. Han kan göra det igen.
Italien ägde Belgien, och har imorgon riktigt läge att vinna gruppen. Det gör att det blir en ännu tuffare match. Italien vill bli etta och Sverige vill gå vidare. Hoppas jag! Ibland känns det ju som att de själva gett upp innan det ens har börjat. Om något kan funkat som en trigger så hoppas jag att det är besvikelsen från i måndags. Nu jävlar gäller det. Kom igen Sverige. In med bollen i mål. Upp och stå. Vi är gul och blå. Sveeerriiiggeee. Vi må ha mycket sämre ramsor än Irland i det här fallet, men vi har Zlatan. Och han kan Italien.
Forza Sverige! Forza Zlatan!
/Soccerflickan
Kommentarer