27 juni 2016
Ett öppet sår
Det har gått fem dagar sedan förlusten mot Belgien. Andra omgången åttondelar spelades igår. Turneringen går vidare. Lag går vidare, lag åker ut. Självklart är jag besviken över Sveriges sorti, egentligen inte av att vi faktiskt åkte ut utan mest på vilket sätt. Vi spelades som allra bäst på slutet, men när vi verkligen hade det i våra egna händer mot Irland så kunde vi inte göra en fluga förnär. Vi hade knappt några skott på mål, och vårt enda spelmål som verkligen behövdes blev bortdömt. En total domarskandal. Hög spark my ass. Det gjorde ont. Vi var inte bra, det var långt ifrån, men att en domare dömde ut oss sådär luktar köpt…. Nog om det. Det såret läker.
Ett annat sår är fortfarande helt öppet. Sveriges sorti betydde Zlatans sorti i landslaget. No more Zlatan show i blågult. Han kom aldrig upp i sin maximala potential i Frankrike, och det svider att han inte fick sluta på topp på “hemmaplan”. Han var inte sitt bästa jag, killarna runt omkring gav honom långt ifrån det stöd han behövde och motståndarna var minst tre stycken klistrade på honom. Han fick inte till det. Han blir säkert dessutom utvald till en av turneringens största besvikelse. Men är man ensam på toppen så är man ett lätt byte… Jag hade ju önskat att Zlatan skulle briljera som Eden Hazard igår mot Irland, men den här gången stod inte Zlatans stjärnor i linje.
Jag trodde jag hade börjat smälta det faktum att hans tid i landslaget är över. Det betyder att jag alltså inte velat tänka på det. Sedan såg jag nya Volvo reklamen, och helt plötsligt sitter jag och torkar tårarna framför Zlatan och hans barn på Zlatan Court i Rosengård. Kan samtidigt inte låta bli att undra om Zlatan redan var förberedd på katastrof i EM eftersom reklamen måste spelats in tidigare? Eller fanns det två alternativ beroende på hur det skulle gå? Oavsett så nuddar den en öm punkt hos mig. För mig är detta slutet på mycket roligt.
Sporten fanns i mitt hjärta redan innan Zlatans tid, men under de senaste åren har hans roll både på plan och utanför växt sig skyhöga för mig. Killen från Rosengård som gjort precis som han vill. Killen från Rosengård som såg till att drömmarna slog in. Som tog sig från gruset i förorten till fotbollen och elitens finrum. Killen som för mig är den evige mästaren. Storheten själv. Trots allt, en vinnare.
Jag har svurit åt honom när han lunkat på plan och sett nonchalant ut. Jag förbannade honom när han gick från Barca för tidigt. Jag störde mig när han gång på gång sprang offside. Jag slet mitt hår när han ständigt åkte ur Champions League. Men varje gång kommer jag tillbaka till hur mycket jag älskar den där giganten. Alla konstmål, att han blivit bättre för varje år som går (bortsett från EM då) attityden, självsäkerheten, finterna, det stora garvet och den enorma vinnarskallen. Vi kommer aldrig ha en fotbollsspelare som han.
Han är lätt att älska, och hata om man nu så vill, men det går inte att understryka hur viktig han varit för svensk fotboll. Han kommer alltid vara med i historieböckerna och den dagen jag får barn, om jag får barn, ska jag berätta för dem om Zlatan. Än idag dammar jag av VM-krönikan ’94 och om lika många år ska jag damma av Zlatan-krönikan.
Snart får vi veta vart han spelar efter sommaren. Mitt sår kommer läka långsamt, och när/om det görs klart att han går till United så blir läkeprocessen allt längre. Då kommer jag få se honom möta mitt lag Gunners, men då kommer jag i alla fall åka och se honom… Se denna man som kom som en kung, och lämnade som en legend.
Zlatan, tack för nu. Zidane, Ronaldo, Maldini, Henry, Beckham, du och nu Messi. Alla storheter lämnar till slut landslaget. Det blir ett stort hål, men jag vet att du har inspirerat många att vilja fylla det tomrummet. Låt jakten börja på din efterträdare. Kraven är höga. Känn ingen press….
/Soccerflickan
Kommentarer