Det var länge sedan jag slutade gå på svensk fotboll. Jag brukade ofta följa med pappa på Djurgårdsmatcher och gick ofta med mina kusiner och killkompisar på Råsunda och hoppade och sjöng på Norra Stå för AIK tills rösten inte fanns kvar. En av de mest minnesvärda gångerna innehöll en rejäl baksnusbobba rakt i bakhuvudet vid ett mål när jag av fansens kraft sedan flög fyra rader fram. Jag haltade hem och stank snus(k), men kul var det.

Sedan upplevde jag verkligen att nivån på svensk fotboll inte dög för mig, och att höga biljettpriser inte motiverade mig till att se på halvbra fotboll. Sedan var det stämningen som blev värre och värre. Varje säsong var samma sak; avbrutna matcher, huliganer som tar över, bråk, hotfull stämning och misshandel. Förra säsongen var likadan. På våra familjemiddagar frågade vi oss det tragiska – “Ska någon behöva dö innan det blir ett säkert, trivsamt och kul fotbollssverige?”. Ingen hoppades att den dagen skulle komma, men nu är den här.

Idag var det Allsvenskans premiär och det skulle bli en folkfest. Det kom att bli den svarta dagen inom svensk foboll.

En fyrbarns pappa, helt vanlig fotbollsälskare, blev misshandlad till döds innan matchen mellan Helsingborg och Djurgården. Han kördes till sjukhus, men hans liv gick inte att rädda. Jag blir illamående när jag inser att detta fasansfulla hände i samband med fotboll på svensk mark. Fotboll ska vara folkfest och förena människor, men jag vet ju själv att sporten kan också skapa sprickor och osämja. Jag vill tro att fotbollen räddar fler liv, än tar, men jag blir äcklad av att det finns människor därute som förstör allt vad sporten försöker vara. “Människor” som ser och använder sporten för att skapa bråk, slåss och förstöra folks liv.

Jag var rädd att detta bara skulle vara en tidsfråga och det skrämmer mig att jag fick rätt. Min första tanke var när jag hörde nyheten var att stäng ner svensk elitfotboll tills det har styrts upp ett bra och säkert system, som skyddar spelare, fans, ledning och förbund. Jag vet inte nu om det är rätt åtgärd, men det jag vet är att något måste hända, och det måste hända omgående. Hur kan länder som till exempel England ha ordning och reda på sina fotbollsmatcher när de är ett mycket större fotbollsland än Sverige? Svaret är hårda bud, och no mercy.

I England gör man något så enkelt, och genialiskt, som att en sedan tidigare igenkänd huligan måsten innfinna sig på en polisstation på andra sidan stan från arenan vid matchstart för att personen i fråga ska vara så långt som möjligt ifrån händelsernas centrum. Piece of cake. Detta är en del av arbetet mot huliganism i England. Det finns ett uttänkt system som funkar. Huliganer måste kunna pekas ut på arenorna, huliganer måste kunna bli avstängda, huliganer måste ständigt kollas upp och under uppsikt avskärmas från sporten. Visst, det behövs resurser för detta, men nu kan vi väl inte längre ursäkta oss med att det inte är värt det?

I ett läge som detta känner jag att det är tufft att försvara svensk fotboll. Det ser inte så ljust ut i tunneln. Det är dags för politiker, klubbar, förbund och supportrar att gå samman och visa att detta inte ska vara framtiden i svensk fotboll. Politiker måste skriva lagar, klubbar måste stödja och samarbete, förbund måste utbilda och starta från början och supportrar måste ta avstånd från allt våld. Detta måste vara botten. Detta kan inte vara den sport jag förälskat mig i. Vi måste göra allt som går för att ge tillbaka till samhället och visa att vi inte tillåter att detta händer igen. Tragiskt nog är det enda jag vill göra omöjligt – ge tillbaka mannens fyra barn sin pappa.

/C