Fotbollen är grym. Fotbollen kan värma dig med en extra tröja eller ge dig en kalldusch. Vilken av alternativen det blir vet du aldrig.

Igår var på pappret David vs Goliat, jätten mot den lille. Den lille hade dock redan besegrat Goliat i en rond, La Liga, medan Goliat också vunnit en, cupen, och nu var det dags för den sista avgörande ronden Champions League final. Atlético Madrid mot Real Madrid – the grande finale.

Atlético var laget som redan innan finalen hade överraskat hela fotbolls-Europa, och grädden på moset var så klart en Champions League buckla. Det hade gett hela fotbollsvärlden den största knäppen på näsan på länge – ett lag som byggt ett topplag, världslag, utan pengar från den ena oligarkern eller den andra shejken. Ett lag som faktiskt bara jobbar mycket hårdare än alla andra och med en coach som lägger den rätta strategin för att anfalla och försvara, överraska och chocka.

Matchen började och Atlético var laget som genom hela första halvlek dominerade. Real fick inte något utrymme och hade en enda boll mot mål, inte ens på mål. Atlético var istället det lag som gjorde hål på de vita. De fick Casillas helt ur kurs som tabbade sig. Casillas står endast i Reals CL matcher, och denna match såg inte ut att bli någon på topplistan efter den insatsen. Pausen kom och gick, och andra halvlek började. Real såg fortfarande inte ut som sig själva och Ronaldo var helt osynlig. Bale, Mr Miljard, kom nära men brände flera chanser. Real klev fram och pressade hårdare, men Atlético hade ändå kontrollen. När det fortfarande stod 1-0 till Atlético i den 90:e minuten kunde jag knappt tro att det var sant. Jag började bli så otroligt nojig och tilläggstiden var ju på hela 5 minuter. En evighet. Vad som helst kan ju hinna hända, det var ju ändå Real! Vad som helst hände, och vad som helst hette Sergio Ramos panna.

93:e minuten var som en mycket god vän sa, en heartbreak. Jag kunde inte sagt det bättre själv. 93:e minuten var verkligen som att bli dumpad och helt hjärtekrossad. Ljusets arena släcktes till hälften när Ramos satte den. Ena halvan av arenan brann medan den andra halvan fick se sin dröm gå i kras. 1-1. Med 2 minuter kvar. Det borde inte vara möjligt.

Redan där och då visste jag. Atlético skulle aldrig klara av att återhämta sig, och Real skulle aldrig låta tillfället rinna ur deras händer. Atlético hade nio fingrar på bucklan men Real höll hårt i det ena och ryckte plågsamt bort hela handen till slut. Ett finger efter det andra. Bale var den första som visade hur starka Real Madrid är när de måste. Deras senaste guldkalv hade levererat. Marcelo var den andra och till sist fick självaste Ronaldo sätta en straff som satte punkt. En riktigt hånfull punkt. Atlético förtjänade inte att förlora med hela 4-1, och det blev inte bättre av Ronaldos beteende. Förlåt, men vilken självgod jäkel. Den killen kan spela fotboll som en gud, men hans karaktär gör mig så trött. Alfahannefasoner. Han bara behövde bli poster boy för segern, utan tröja, och med musklerna spända till bredden…

Besvikelsen i Simeones ögon, som också blev till fyrverkield när Varane spelade tuffa Allan, och tomheten i Atléticos ögon var plågsam. Jag kan inte minnas när jag senast kände sådan medkänsla med ett förlorande lag. Om man ser till 90 minuter så var Atlético värdiga vinnare, MEN så ser inte sporten ut. Real är giganter och de klev fram ur mörkret på övertid och hittade en ny kraft som tog de till fotbollshimlen och troféskåpet.

Fotbollen slutar aldrig att förvåna. Det bästa laget i Europa just nu fick till slut lyfta bucklan. Eller var det Europas just nu bästa lag som blev snuvade på konfekten?

Oavsett så kan jag omöjligt längta mer till VM än vad jag gör nu.

Ses snart!

/C

PS. Grattis Arsenal till cupvinsten, f****n va skönt! Bättre sent än aldrig. Luiz välkommen till PSG! Och till sist; Zlatan, jag missade ditt samtal igår. Vi kan ta en tur med din Spyder i veckan istället.