Igår var det åttondelarna som satte igång. En hel dag hade vi fått vara utan VM, och abstinens var hög.

Inför den första matchen Brasilien – Chile var luften elektrisk. Alla visste att det var vinna eller tacka för sig och säga hej då till VM som gällde. För Brasilien som inte övertygat lika klockrent i gruppspelet var pressen enorm. Jag kan inte tro att ett landslag haft större press på sig i tidigare mästerkap än Brasilien hade inför det sydamerikanska derbyt mot “underdog” Chile.

Det var intensiv match med högt tempo, men Brasilien övertygade fortfarande inte. Det var anyones game. När matchen gick till straffar och jag såg Cesars tårögda ögon så kände jag att det här blir nog slutet för Brasilien, och ett helt land kommer gå i landssorg. Det var en så tryckt stämning att den gick bara att skära med såg. Det var ångest i luften och trots att jag ville att Chile skulle segra lite mer så kände jag paniken över vad som skulle hända om Brasilien åkte ut.

Det gick inte att sitta still i soffan. Det var större drama än den största såpan i USA. Straffdramatiken höll i sig ända till slutet. Men en man blev hjälte – Julio Cesar. Den ifrågasatta räven till målvakt. Han tog två av fem straffar. Men efter Willians och Hulks misslyckande höll det på att gå åt skogen i alla fall. Då klev nästa hjälte fram. Neymar. Killen som ska älska press mer än någon annan behövde nu sätta sin boll annars var det med stor sannolikhet kört. Neymar gick fram de kanske mest pressade metrarna i hans karriär och som skänk från brasiliansk ovan så satte han den självsäkert. Jara från Chile återstod och satt den så skulle straffarna börja om igen, men miss så skulle Brasilien vinna och gå vidare till kvartsfinal. Hela arenans hjärtslag hördes genom rutan. Jara skjuter – och bollen går i stolpe och sedan ut.

Explosionen somföljde i grönt och gult får håret på armarna att resa sig på mig nu, dagen efter, bara jag skriver om det. Lättnaden hos brasilianarna var större än glädjen. Jag kände deras lättnad men jag led nog mer. Jag led så för Chiles skull.

Chile var centimetrar från att vinna matchen. Den där ribbträff i slutet på förlängningen och Jaras stolpträff kommer eka i deras drömmar långt framöver, men de förtjänar all respekt. De har övertygat en hel värld att de är en av världens absolut bästa fotbollsland. Det var bara marginalerna som inte var på deras sida, det kunde lika gärna gått åt andra hållet. Deras uttåg blir ihågkommet endast som ett mycket värdigt sådant. Brasilien däremot har problem och kommer aldrig vinna guld på det här sättet, och de vet dem om.

Men kvällen var inte slut. Det var bara att samla sig och se Colombia – Uruguay. I den matchen behöver bara en spelares nämnas, den spelare som gjorde en jordskreds vinst. James Rodriquez. Han blev utsedd till turneringens bästa spelare efter gruppspelet och var inte klar efter det. Rodriguez tog med två mål sitt Colombia till kvartsfinalen, varav det ena målet var så snyggt så att till och med Uruguay måste skratta idag, för så mycket annat har inte Uruguay att skratta åt. Det var inte deras VM och utan Suarez så gick inget. 22-åringen Rodriguez leder nu skytteligan och han och hans Colombia möter Brasilien i kvarten.

Att se vuxna män gråta gör något med mig. Jag kan inte hjälpa det att jag blir känslosam. Cesars tårar och darrande läpp i intervjun efter matchen fick mig att börja gråta redan innan vi fick en översättning. Känslorna sa allt. Sedan var det Neymars lyckotårar, Luizs lättande tårar och slagskämpen Medels hulkande och förtvivlan. Så mycket känslor på en och samma gräsplätt. Jag kan inte minnas när jag sedan såg någon så dramatiskt match på en fotbollsplan, och det kunde lika gärna varit en final, så mycket stod på spel. Det är en sådan match man drömmer om att få se live, oslagbart. Jag tror inte det kan bli större än så där och jag säger som Silva – om det ska bli så här dramatiskt längre fram så kommer jag kanske dö…

/C