Ännu en omgång Champions Leauge är avklarad.

Tisdagen slog rekord så det stod härliga till. Allt ifrån 21 mål på 45 minuter på åtta matcher till Luiz Adriano som gjorde 4 mål under en halvlek, vilket petar ner Zlatan till plats 2 som bara (!) gjort 3 mål under en halvlek i Champions League. Medan det plingade för fullt så hade jag lyckats pricka in de två tråkigare matcherna att zappa mellan. Barca mot Ajax som visserligen blev mål, 3 stycken för Barca och 1 till Ajax men det var som att se en match som spelades på bara ena planhalvan. Barca fick det ruggigt enkelt.

Den andra matchen jag kollade på var Apoel mot Paris Saint Germain som endast gav mig tinitus av alla Apoel fansens visslingar. Riktigt tråkig match, men på något vänster så lyckades Cavani sätta bollen i buren innan slutsignalen så PSG vann i alla fall matchen. Tre poäng är tre poäng men otroligt oinspirerande och mer än så analyserar jag det inte. Jag vet bara att jag vill ha tillbaka Zlatan.

Igår såg jag också en enkel match: Liverpool mot Real Madrid. Jag hoppades att det skulle bli lite mer fight men Liverpool hade inte en chans. The Reds supportrarnas sång som överröstade Champions League hymnen gav mig gåshud men det var det mäktigaste Liverpool kunde leverera mot Real. På plan var det stopp. Förutom Ronaldo som satte fart. Han öppnade, såklart, målgörandet och sedan följde Benzema efter med två mål. Ronaldo är nu endast ett ynka mål ifrån Rauls målrekord i Champions League på 71 mål. Det rekordet kommer alltså endast hålla fram tills Reals nästa CL-match. Ronaldo har redan gjort det där nästa målet i sömnen. Synd Raul. Det var kul så länge det varade. Ronaldo är väl den sista jag skulle vilja vara rekordtagaren, men även jag måste erkänna att den där killen är helt f***in otrolig. Ursäkta språket, men hans form är helt makalös och jag ser inte att den kommer dala any time soon.

För Malmö var gårdagen ett bryskt uppvaknande. Ett få-en-fem-hinkar-iskallt-vatten-över-sig-uppvaknande. Malmö kämpade och stångade men efter en halvlek så ville inte Atletico Madrid leka mer, då var det slut på det roliga för MFF. Efter gårdagen är MFF sist i gruppen och uppförsbacken är ett bättre berg högt. I motvind. Det var den hårda verkligheten i världens bästa fotbollsturnerning som la fram esset när MFF bara satt på högst en tia. Nu får MFF dra upp sig i kragen och försöka hålla modet uppe och göra det bästa av återstående matcher.

Sedan har vi fotbollens svarta får Balotelli. Han har ju sina moments när han totalt briljerar men han är alltför ofta alldeles osynlig, gnällig och ganska dålig. Det blir inte bättre av att han hela tiden skapar rubriker av fel anledning. Efter igår så var det att han i paus bytte tröja med Pepe. 1. Varför gör han något så puckat? och 2. Om han nu måste göra något så puckat, varför väljer han den största dåren inom sporten att byta med? Coach Rodgers var ju inte nöjd och det känns som att Balotelli inte får en lång karriär i den röda tröjan. Han är för oberäknelig och skapar fel sorts löp. Tänk om han kunde skapa lika mycket magi på plan som han skapar huvudskakningar av alla runt omkring. Det skulle vara Ronaldo-klass.

Jag avslutar med mitt favvo-lag Arsenal som jag kanske borde skämmas över att ha som favvo-lag… Igår blev de saved by the polish bell Lukaz Podolski på övertid. Arsenal skapade absolut ingenting och belgiska Anderlecht överraskade med både spel och mål, så alla blev nog duktigt chockade över utgången. Med två minuter kvar av matchen så fick Gibbs en läckerhet serverad av Calum Chambers som sedan Gibbs sköt in bakom Anderlecht. Två minuter senare, på övertid, var det alltså inhopparen Podolski som avgjorde och gav Arsenal tre poäng. Efter att ha varit usla i 89 minuter så var det väl inte direkt rättvist, men det är det fina/fula i sporten. Jag tackar och bockar i min skämsmössa.

/C