Jag ska inte flörta allt för mycket med den kristna världen, men min rubrik kommer makes sense om en liten stund.

Dokumentären om Ibra kan inte gjort något fotbollsfan besviket. Del 1 var en blandning av gåshud, skratt och glansiga ögon, och del 2 byggdes upp av arkivbilder, dösnygga mål och intervjuer mot cresendot i slutet som skapade en känslostorm hemma på gatan.

Jag vill ju bara ringa till Sefik, Zlatans pappa, och bjuda in mig själv till hans museum till vardagsrum och tuta loss med honom när det är Sverige match. Jag tycker jag är ett hängivet fan, men pappa Sefik är som urfadern av fans. Vi andra har mycket att lära, och jag tror jag måste möblera om på mina väggar så jag också kan göra plats för Guldboll nr nio och tio.

Bossman. Geniet. Trollkarlen. Frälsaren. Titlarna på Zlatan tar aldrig slut. Han är verkligen på toppen, och det är så förbannat coolt. Klichén om att du verkligen kan lyckas om du jobbar för det har aldrig känts mer på riktigt, och mindre klichéig. När Zlatan säger det så stämmer det verkligen och det känns så självklart. Han är typexemplet på att komma från ingenting till att ta över allting. Rosengårds gårdar till fotbollens finrum, genom att från dag ett köra sitt race och vara totalt orädd. Det är just Zlatans “ge-blanka-fan-i”-attityd som har tagit honom till toppen. Han är respektlös och modig som ingen annan, men hans ödmjuka sida slår rot och växer när han i dokumentären pratar om pappa Sefik.

I självbiografin “Jag är Zlatan Ibrahimovic” beskrivs fadern som en suput som inte hade mat i kylen, som ständigt jobbade och hade det stökigt hemma. Bilden var att fadern inte riktigt var där, men i dokumentären vill Zlatan förtydliga faderns stöd och eviga support. Zlatan skrev den sanna bilden, men var inte tydlig nog med hur viktig pappa Sefik varit för Zlatan och hans förträffliga karriär. Det blir om något klart nu, och som åskådare framför TV:n kan jag rent av känna den magiska kraften som håller ihop sonen, fotbollsguden, och fadern, ursupportern. Det är ett band som är byggt av respekt och två vinnarskallar.

Jag får känslan av att Zlatan spelar för sig själv, och sin pappa. Zlatan känner aldrig att han är nöjd. Det förklarar även Patrick Viera som inte alltid dragit jämt med Zlatan på grund av detta från tiden i Juventus, men ur deras tjafs så växte en ärlig respekt fram och det är det som alla älskar Zlatan för – att han är annorlunda och har en mentalitet som är otroligt sällsynt. En mentalitet som jag gärna skulle vilja paketera i kapselform och skölja ner med ett glas vatten varje morgon.

Dokumentären avslutas med att Zlatan slår det 80-åriga målrekordet med 50 mål i sin blågula landslagströja. Zlatan ringer Pappas Sefik som suttit hemma med en kopp te, i Sverigetröja med tutan som gått varm. Deras konversation är rak men varm och en väldigt klassisk, men dock så speciell, pappa-son dialog. Det är nästan så att man glömmer bort vilka det är som är i luren. Två män, ensamma men starka, som sitter ihop med inte bara kött och blod, utan en osynlig kraft. En kraft som piskar på en av världens bästa att göra ännu mer och bättre, och en kraft som fyller mer än ett vardagsrum för en stolt pappa.

Pappa Sefiks kommentar till Zlatans; Nu har du gjort 50, du kommer göra 70. Och om och Sefik säger att det ska bli Guldboll nr nio och tio innan Zlatan kan sluta, så blir det så. För viktigast är att pappa är nöjd, visst Z?

———

Tack för att du gör att jag fortsätter drömma och jobba hårt. Tack för att du påminner mig om att aldrig nöja mig. Du är en inspiration för så många, även för så många som inte ens sett 2 minuter fotboll i sina liv. Du är så mycket mer. Sluta aldrig. Tack Zlatan. Amen.

/C

PS. Om ni inte sett dokumentären se den på Kanal 5 play. Klart värda sina 59 premium-kronor.