Den här satans vidriga äckliga sjukdomen som tar så många fina människor ifrån oss. Som ständigt lurar runt hörnet och dyker upp alldeles för ofta. Som stormar in i folk hall och välter omkull hela vardagen. Som hånler åt familjer och vänner. Som aldrig blir mätt och nöjer sig. Som alltid fortsätter ta. Jag hatar den så otroligt mycket. Cancer.

Idag förlorade vi ännu en åt sjukdomen. Det var en fantastisk idrottsman som betydde mycket för så många. En idrottsman som kämpade otroligt hårt i fem år och som till slut inte orkade mer. Klas Ingesson – vi kommer minnas dig för all glädje du skänkte till fotbollen. Alla som kände honom beskriver vilket ljus han var både på och utanför planen. Hans ljus må ha slocknat men ljuset kommer för alltid att leva kvar i hans närmsta och kära, och i alla sport- och fotbollshjärtan.

Klas Ingesson minns jag mest från VM 1994 i USA. I sommar var det 20 år sedan. Klas var på mitten på kanten och han var snabb, stark och teknisk. Han och Brolin kompletterade varandra och spelet var ju helt rätt för Sverige. En sommar och ett brons, men som är som alla guldtackor i världen i mitt hjärta.  Klas var så klart så mycket mer än VM 94. Han var grovjobbaren, tog på sig the dirty work och bara körde. En skogshuggare från Ödeshög. En tungviktare som alltid gick på ren vilja och kämpade på plan, och till slutet av sitt liv utanför planen och för sitt liv. Att han till slut behövde släppa taget har inget att göra med att han inte orkade mer. Att han levde i fem år med kronisk blodcancer visar på vilken otrolig styrka han besatt. Många drabbade klarar kanske inte ens ett år. Och Klas tränade för fram till 1-2 veckor sedan Elfsborg.

Alla runt omkring Klas, både familj och nära vänner och fotbollsfans känner en stor sorg och vi som är kvar i höstluften måste komma ihåg en sak. Vi får aldrig sluta kämpa. Fotbollssupporter eller ej, vi kanske inte kan vinna över sjukdomen men vi ska aldrig ge upp hoppet om att livet är värt mer. En dag så är det kanske vi som pekar finger på cancern, skrattar den upp i ansiktet och begraver den på havets botten. Ni som på något sätt lever nära sjukdomen är mina hjältar och ni kommer för alltid, alltid ha guld i min bok.

/C